Svensk försvars- och säkerhetspolitik har förändrats under årens lopp. Sedan kalla kriget har försvarets inriktning gått från invasionsförsvar via insatsförsvar, till dagens så kallade nationella försvar. Under den här perioden har politiken genomgående förespråkat en inhemsk försvarsindustri samt insett vikten av den handlingsfrihet en sådan innebär. Rysslands invasion av Ukraina har gett den svenska försvars- och säkerhetspolitiken en ny inriktning med den svenska Natoansökan som en följd. Det har även funnits en bred politisk enighet i att höja försvarsbudgeten till den högsta nivån sedan 90-talet.
För ett litet land som Sverige är det i stor utsträckning omvärlden som sätter agendan. Säkerhetspolitiken grundar sig i överväganden som görs för att undvika hot. Att Sverige inte tillåter det kinesiska företaget Huawei delta i den svenska utbyggnaden av 5G-nätet är ett exempel på ett specifikt säkerhetspolitiskt övervägande. Försvarspolitiken i sin tur avgör hur väl rustat försvaret är när ett hot väl aktualiseras. Idag är cyberoperationer en lika självklar del i modern krigsföring som mark-, sjö- och luftoperationer och effekterna av en cyberattack kan få lika stora konsekvenser för samhällsviktiga funktioner och kritiska IT-system som ett väpnat angrepp. Att öka samhällets cybersäkerhet är därför en viktig del av regeringens arbete med att stärka det civila försvaret.
Även teknisk utveckling och värdekedjor utgör viktiga parametrar för försvars- och säkerhetspolitiken. Om Kina skulle komma att realisera hoten och genomföra en invasion mot Taiwan skulle detta innebära förödande konsekvenser för den globala ekonomin. Detta då det på Taiwan finns ett företag som är helt avgörande för världens högteknologiska tillverkning. Företagen levererar över hälften av de globala beställningarna av mikrochip och 90 procent av de mest sofistikerade halvledarna som dessa tillverkas av. Halvledare är nödvändiga i exempelvis mobiltelefoner, bilar och högteknologiska vapen. Det värde som företaget har på den globala marknaden har gjort det till ett centrum för konflikten mellan Kina och Taiwan, och gjort att andra länder kan vara villiga att agera om Kina skulle realisera sina hot.
Det svenska försvaret har under det senaste seklet genomgått såväl nedrustning som upprustning. Under andra världskriget och kalla kriget hade Sverige ett så kallat invasionsförsvar, vilket innebar att försvaret kontinuerligt rustades upp i syfte att kunna motstå en invasion av främmande makt. På 1990-talet, när både Berlinmuren och Sovjetunionen fallit, ifrågasatte Sverige syftet med ett invasionsförsvar med tanke på det stabiliserade omvärldsläget. Åren som följde valde Sverige att nedrusta och ställa om från ett invasionsförsvar till ett så kallat insatsförsvar. Den kvarvarande militära förmågan kunde därmed användas i internationella insatser, med start under Kosovokriget i slutet av 1990-talet. Insatsförsvaret har sedan dess använts i flera internationella insatser, bland annat i Afghanistan och i Mali.
2015 vände nedrustningstrenden till en upprustningstrend. Den svenska försvars- och säkerhetspolitiken har förändrats, främst med anledning av Rysslands invasion av såväl Georgien som Ukraina. Sverige har därmed påbörjat arbetet med att bygga upp ett så kallat nationellt försvar. Den upprustning som sker i Sverige idag är den första sedan kalla krigets slut i början av 1990-talet.
2022 invaderade Ryssland Ukraina vilket har lett till att förändringstakten i det svenska försvaret ökat kraftigt. Sverige ställde på kort tid om och valde att ansöka om medlemskap i Nato vilket bidragit till att försvars- och säkerhetspolitiken tagit ytterligare en riktning. Det finns en bred politisk enighet i att höja budgeten för det militära försvaret till två procent av BNP. Ökningen innebär den högsta nivån sedan slutet av 90-talet och en ökning med 0,9% sedan 2015, då försvarsbudgeten motsvarade 1,1% av BNP.
I försvarsbeslutet från 1936 sattes en politisk ambition kring en inhemsk försvarsindustri. Sverige skulle öka graden av självförsörjning kopplat till försvarsmateriel. Behovet av en inhemsk försvarsindustri aktualiseras ytterligare år 1939 när delar av en större leverans stridsflygplan från USA uteblir. Dessa händelser är avgörande i den svenska försvarsindustrins historia, eftersom den svenska statens ökade köpvilja inneburit att en stark försvarsindustri kunde byggas upp på kort tid.
Under kalla kriget stod Sverige alliansfria under fredstid i syfte att kunna hålla sig neutrala i krig. När västalliansen Nato bildades 1949 valde Sverige att stå utanför. Alliansfriheten och neutraliteten krävde ett trovärdig nationellt försvar, och därmed även en stark inhemsk industribas som kunde försörja försvaret på ett säkert sätt. Försvarsindustrins uppdrag var att leverera system som var kostnadseffektiva, anpassade till doktrin och miljö, samt robusta sett till försörjning.
När Sverige efter kalla krigets slut gick från invasionsförsvar till insatsförsvar minskade statens efterfrågan på försvarsmateriel. Det medförde att försvarsindustrin behövde ställa om till att istället exportera stora delar av den materiel som tillverkas. Exporten har visat sig medföra skalfördelar och gjort Sverige till dagens kanske mest kostnadseffektiva försvarsindustrination. Ett Nato-medlemskap skulle innebära förändring för den inhemska försvarsindustrin.
Sverige har i förhållande till sin storlek en avancerad inhemsk försvarsindustri och hög självförsörjning av försvarsmateriel. Traditionellt har försvarsindustrin haft en stor betydelse för landets inhemska militära teknikutveckling och försvarsförmåga. Att Sverige har en utvecklad och modern försvarsindustri bidrar med flera fördelar. Bland annat bidrar det med en försörjningstrygghet, att det finns en stark inhemsk produktionskapacitet och möjlighet till drift, reparation och underhåll. Att det finns en pålitlig inhemsk försvarsindustri bidrar till uthållighet och tillgänglighet.
