Svenska innovationer inom luftvärnet
Hur striden förs i luftdomänen förändras ständigt i takt med att befintliga system och förmågor förbättras och nya innovationer introduceras till världen. Förmågan att försvara sig från luften, och hur den förmågan säkerställs, är en viktig fråga för det militära såväl som för försvarsindustrin. I den här artikeln redogör TSF för ett urval av de system som den svenska försvarsindustrin har utvecklat för att säkerställa att vi kan försvara oss själva mot hot från luften.
Under första världskriget användes flygplan i strid för första gången, och sedan dess har luftdomänen varit central i krigföring. Mycket har förändrats sen första världskriget och med varje nytt krig utvecklas systemen som används i luften. Sedan flygplan introducerades i striden har vi sett allt ifrån utvecklingen av strids-, jakt- och bombflygplan till attackhelikoptrar och långräckviddiga robotar. Kombinationen av mer avancerad teknologi och nya väpnade konflikter förändrar såväl systemen som nyttjas som det taktiska uppträdandet av de stridande parterna kontinuerligt.
I november 2022 konstaterade Kungliga Krigsvetenskapsakademin att kriget i Ukraina blivit en katalysator för användandet av drönare i krigföring, med viktiga konsekvenser för både nuet och framtiden vad avser hotbilden i luftdomänen. I december 2023, när den Iranstödda houthirörelsen i Jemen inledde sina attacker i Röda havet mot civil sjöfart i samband med striderna mellan Hamas och Israel, primärt genom användandet av drönare och robotar, illustrerades hotet och utmaningarna som den här typen av system skapar globalt ur ytterligare ett perspektiv.
Att uppnå luftöverlägsenhet eller rent av luftherravälde under en väpnad konflikt, det vill säga att kunna förhindra fiendens flygföretag och att säkerställa egen manöverfrihet i luften, är någonting som diskuterats flitigt kopplat till Ukrainas möjlighet att försvara sig mot och driva ut de ryska invasionsstyrkorna. Forskare vid Royal United Services Institute (RUSI) konstaterade i en rapport från november 2022 att Rysslands oförmåga att själva uppnå luftöverlägsenhet i Ukraina begränsat deras förmåga till strategiska flygföretag, och att de primärt tvingas förlita sig på dyra ballistiska missiler för anfall på djupet. Ukrainas tillgång till markbaserade och mobila luftvärnsrobotsystem från väst pekas ut som en kritisk del i att begränsa det ryska flygvapnets förmåga, samtidigt som burna luftvärnsrobotar och luftvärnskanoner identifieras som viktiga för att försvara infrastruktur från exempelvis drönare.
Hur man försvarar sig i och ifrån luften är en ständigt aktuell fråga ur ett försvarsindustriellt perspektiv. Den föränderliga hotbilden leder till att även systemen avsedda för att skydda våra egna stridskrafter, vår infrastruktur och vår civilbefolkning måste utvecklas. Från svensk industri har en mängd olika system för försvar i och från luften utvecklats genom åren, och senast i januari 2024 presenterades ett nytt samarbete mellan SAAB och MDBA där just luftvärn identifierades som ett av de prioriterade områdena att arbeta gemensamt med framåt.
Nedan presenteras ett urval av de innovationer som svensk försvarsindustri tidigare har utvecklat för att möta hot från ovan i form av luftvärnskanoner och luftvärnsrobotar.
Luftvärnskanoner från Bofors
Luftvärnskanoner kallades de pjäser som används för att från marken eller från ett fartyg skjuta mot fientliga flygplan. Hur dessa kanoner fungerar och vilken typ av ammunition som används kan variera och exempelvis har även tunga kulsprutor så som amerikanska M2 Browning och sovjetiska DShK använts som luftvärn.
En tidig svensk luftvärnskanon var den av Bofors utvecklade 20mm automatkanon som i Sverige fick namnet Pansarvärnsluftvärnskanon m/40 som introducerades 1940. Pjäsen vägde ungefär 40 kilo och kunde nyttjas från en trefotslavett, monterad på fartyg, eller från tornet på ett fordon mot såväl luftburna mål som bepansrade mål på marken. Den kan beskrivs som en tung kulspruta med exploderande ammunition
En äldre, mer framgångsrik modell av kanon är den tyngre 40mm automatkanonen från Bofors som utvecklades i en första version redan 1936. En modernare variant av kanonen (40mm/L70) är idag huvudbeväpning på stridsfordon 90 – eller CV9040 – utvecklad av svenska Hägglunds.
Samma kanon används även på den svenska varianten av stridsfordon 90 kallad Luftvärnskanonvagn 90 – ett fordon framtaget för att tillföra förmågan att bekämpa stridsflyg och helikoptrar på de stridande förbanden. Några av skillnaderna mot en klassisk CV9040 är att kanonen kan eleveras högre för att bekämpa luftmål, att den kan skjuta programmerbar zonrörsammunition (granater som detonerar i luften och skickar splitter mot målet), samt att den är utrustad med en radar och kan ta emot information om luftlägesbilden från flygvapnet. Eldhastigheten för kanonen är 4 skott i sekunden eller 300 skott i minuten.
En svensk luftvärnsrobot
Ett teknisk mer avancerat alternativ till kanoner är luftvärnsrobotsystem, vilka avfyrar robotar för att skjuta ner fientligt flyg, helikoptrar, drönare eller robotar. Den här typen av system kan ha kraftigt varierande räckvidd – allt ifrån några få kilometer till tiotals mil. Systemen kan vara personburna (så kallade MANPADS) eller ramp- eller fordonsmonterade.
I Sverige har sedan 1977 bland annat den av SAAB Bofors utvecklade Robot 70 (RB70) nyttjats. Roboten har genom åren uppgraderats och finns idag i flera olika versioner – samtidigt som den kan nyttjas i flera olika typer av luftvärnssystem.
Ett av systemen som nyttjar RB70 är Robotsystem 70, vilket utgörs av en eldenhet som bemannas med minst en stridsledare, en skytt och en laddare/målobservatör. I systemet ingår även en radarstation som upptäcker mål, sammanställer luftläget och anvisar mål till systemets eldenhet. Systemet har en ovanlig styrprincip där roboten efter utskjutning styrs med hjälp av en ledstråle genererad av en lasersändare, vilken skytten riktar mot målet.
SAAB har även utvecklat ett nytt system som nyttjar den senaste varianten av RB70 – RB70 Next Generation. Systemets eldenhet består av en Remote Weapon Station (RWS) – en fjärrstyrd vapenstation – som kan monteras på en mängd olika fordonsplattformar och som bär tre robotar. Det innebär att systemet blir mycket rörligt och snabbt. Utöver det ingår även SAABs Giraffe 1X radarsystem och ett ledningsstödsystem som ger operatörerna en luftlägesbild och hotbedömningar. Från det att systemet mottar måldata från radarn avfyrar eldenheten robotar mot hotet inom fem sekunder, och kan därefter snabbt förflytta sig till en ny position.
