Professor i krigsvetenskap: Sverige bör ta lärdom av drönarkriget i Ukraina

"Det kommer att bli en tuff anpassning. Nya officerare kommer att skolas i den här typen av miljö men för de äldre kan det bli jobbigt att förhålla sig till."

‍

Utvecklingen av militära drönare tog fart i modern tid med USA:s satsning på Predator-programmet under 1990-talet, som gav upphov till den typ av stora, tungt beväpnade drönare som många tänker på i anslutning till krigföring. Men genom den civila sektorn – med 2010-talets explosion av drönare för privat och kommersiellt bruk – har landskapet och de möjliga militära applikationerna förändrats drastiskt.

Ett exempel är den typ av små till medelstora drönare som normalt används bland annat av fotografer, men som i Ukraina nu sätts i luften av båda sidor för att ge noggranna lägesanvisningar till artilleriförband, eller modifieras för att kunna släppa handgranater på fienden.

”Vi ser en ganska skräckinjagande användning av den här tekniken. Kriget i Ukraina bekräftar att drönare kommer att bli en permanent del av framtidens stridsfält. De kommer att finnas överallt – med allt ifrån handhållna drönare som attackerar officerare en och en, till svärmar som attackerar hela städer och civila”, säger Alastair Finlan, som förra året publicerade en studie om hur teknologier som drönare och artificiell intelligens (AI) kommer att påverka framtidens krigföring.

”Det kommer att bli en tuff anpassning. Nya officerare kommer att skolas i den här typen av miljö men för de äldre kan det bli jobbigt att förhålla sig till. Man ska räkna med en löpande utveckling här, med händelser och motreaktioner, och vi kommer att behöva utrusta soldater för att försvara sig.”

‍

”Amerikanerna tog inte Bayraktar på allvar inledningsvis, eftersom de är ungefär lika snabba som ett stridsflygplan från första världskriget. Men luften är stor och med kreativ användning av tekniken kan man göra det utmanande att hitta rätt mål."

‍

Långsamma men effektiva

I början av kriget rönte Ukraina så stora framgångar med den Turkiettillverkade drönaren Bayraktar TB2 att den blev praktiskt tagit folkkär, med hyllningssånger och skämtteckningar på internet. Bayraktar är en så kallad MALE-drönare (Medium Altitude Long Endurance) som de ryska anfallarna inledningsvis hade svårt att försvara sig mot på grund av otillräckligt luftvärn i anfallsfasen. Sedan Ryssland började retirera och byggde upp bättre luftförsvar har Bayraktar varit mindre effektiv.

Ryssland å sin sida har skickat svärmar av Iransktillverkade Shahed-drönare både i syfte att slå ut ukrainskt artilleri och senare som ett vapen mot civil infrastruktur. Shahed-drönarna är av en typ som på engelska benämns ”loitering munition”, alltså en beväpnad flygfarkost för engångsbruk. Därför kallas de ibland för kamikazedrönare. Trots att de är propellerdrivna och bygger på enkel teknik har de varit relativt svåra att stoppa.

”Amerikanerna tog inte Bayraktar på allvar inledningsvis, eftersom de är ungefär lika snabba som ett stridsflygplan från första världskriget. Men luften är stor och med kreativ användning av tekniken kan man göra det utmanande att hitta rätt mål. Exempelvis har ryssarna använt sig av obeväpnade drönare som lockbeten. Det kommer bli ännu svårare i framtiden när nästa generation blir jetdriven och har AI-förmågor”, säger Finlan.

Utöver traditionellt luftvärn är idag det främsta sättet att bekämpa drönare att störa ut dem med olika typer av radioutrustning eller laser. Detta kan förändras till följd av AI, tror Finlan. Dels gör tekniken att drönarna blir svåra eller till och med omöjliga att störa ut. Dels är det sannolikt att den gör framtidens drönare autonoma, alltså att de kan agera självständigt i stridssituationer. Det kan innebära en scenförändring som till och med leder till att tekniskt avancerade och välfinansierade flygvapen slutar använda bemannade flygplan.

‍

"Vi borde nog satsa på ökad drönarmedvetenhet i samhället så att vi bygger upp goda förmågor för att använda sådan här teknik i framtiden”

‍

Svenska satsningar

Den svenska Försvarsmakten har inga stridsdrönare, däremot modellerna Svalan och Korpen för spaning. I överbefälhavarens militära råd, som presenterades den 31 oktober, rekommenderas anskaffning av patrullrobotar (Försvarsmaktens fria översättning av ”loitering munition”) samt ytterligare obemannade flygande system.

Professor Finlan anser att Sverige även borde överväga MALE-drönare (motsvarande Bayraktar TB2) för att komplettera sina styrkor. Men det pågående kriget i Ukraina kommer dock troligen innebära att drönare och annan försvarsmateriel blir bristvaror. Det förestående Natomedlemskapet ger inte någon förtur i kön. Därför kan egen utveckling vara ett alternativ och då har svenskt näringsliv en viktig roll att spela, säger han:

”Sverige återuppbygger nu sitt försvar och i den processen kan drönare fungera som en multiplikator som stärker förmågorna hos alla grenar. Särskilt MALE-drönare skulle kunna vara till stor hjälp för det svenska försvaret. Jag tror att svensk industri är mycket väl positionerade för att driva den här typen av utveckling och Sverige är ju generellt teknologiskt framstående, så det borde egentligen inte vara något problem för svensk industri att utveckla en hel serie militära drönare om det behövs.”

Drönare som potentiellt hot även mot civilsamhället hamnade i det svenska rampljuset i början av året, när det rapporterades om farkoster som syntes ovanför bland annat kärnkraftverket Forsmark. Den typen av angrepp är troligen här för att stanna, enligt Finlan.

”Vi kommer definitivt se den här teknologin användas i gråzonen. Det är ju extremt lättillgängligt, man kan köpa en drönare varsomhelst i Sverige och sedan använda den emot oss. Vi borde nog satsa på ökad drönarmedvetenhet i samhället så att vi bygger upp goda förmågor för att använda sådan här teknik i framtiden”, säger han.

‍

‍

‍