”Kreativ juridik” möjliggjorde 20 miljarder i europeisk försvarsmateriel till Ukraina

När EPF lanserades 2021 var det uttalade syftet att skapa möjligheter för EU att stötta länder i närområdet, företrädesvis i Afrika, med försvarsmateriel. Detta för att komplettera andra insatser såsom träning och utbildning av militär personal. Men eftersom EU-fördraget egentligen inte tillåter unionen att finansiera militära utgifter skapades EPF som en speciallösning. EPF bygger på ett separat avtal mellan medlemsländerna och ligger utanför EU:s formella budget, samtidigt som den administreras av interna organ.

”Det är lite kreativ juridik som ligger bakom EPF. Länder som Sverige var från början inte allt för positiva till den här utvecklingen eftersom man var orolig att det skulle kunna leda till förvärrade konflikter där vapen från EU-länder hamnade i orätta händer”, säger Calle Håkansson.

”När kriget i Ukraina bröt ut visade det sig dock vara väldigt viktigt att det här redskapet fanns på plats eftersom det innebar att det fanns en etablerad mekanism som man kunde använda för att ge stöd. Därigenom kunde medlemsstaterna leverera vapen under ett EU-paraply och behövde inte oroa sig för hur Ryssland skulle agera mot ett enskilt land som skickade materiel”.

Sverige har alltså skickat notan för sina leveranser av materiel som pansarskott och skyddsvästar till EPF. Det är många länder som bidragit, och besluten – som måste vara enhälliga – har gått överraskande snabbt att ta. Troligen kommer EPF:s ursprungliga budget på 5 miljarder euro för 2021–2027 att behöva höjas, säger Calle Håkansson.

”Med 2 miljarder euro i militärt bistånd är man redan över budgettaket för 2022. Det är många EU-tjänstemän som är förvånade att det funnits så stor enighet och vilja att använda EPF:en för att skicka vapen till Ukraina. Men den har visat sin nytta och troligen permanentats än mer”, säger han.

EPF är förstås inte det enda verktyget för finansiering av EU:s försvars- och säkerhetspolitiska samarbete. En annan lösning som kom till världen i samband med EU-budgeten 2021 är den europeiska försvarsfonden EDF (European Defense Fund), vars budget på 8 miljarder euro ska gå till forskning och utveckling på det försvarsindustriella området.

Som övergripande ramverk finns den strategiska kompass för europeisk försvars och säkerhetspolitik som lanserades tidigare i vår. Utvecklingen har sammantaget gjort att det blivit tydligare hur EU och Nato kan komplettera varandra.

”Traditionellt har man alltid sett en viss institutionell rivalitet mellan EU och Nato, framför allt efter kalla kriget då de började göra lite för mycket av samma saker och det blev svårt att utveckla båda organisationerna. Men nu har Nato börjat gå tillbaka till sin kärnuppgift, med kollektivt försvar under Artikel 5, samtidigt som EU kanske är den aktör som har mest kompetens för att sätta upp lagar och regelverk, och kan finansiera ny teknik och infrastruktur”, säger Calle Håkansson.

Att EU satsar mer gemensamt på försvar ställer dock nya krav på svenska politiker, inte minst för att få inflytande och ge den inhemska försvarsindustrin förutsättningar att utvecklas, anser Håkansson.

”Det är väldigt viktigt att vara aktiv och ha en strategi från svensk sida så att vi får möjlighet att agera, men då måste vi få ihop stat och näringsliv. Svensk försvarsindustri är lite annorlunda (jämfört med de allra flesta andra europeiska länder, red. anm.)i och med att den är privatägd och står på egna ben. Därför kan den ha missgynnats lite när det behövts tydliga impulser från staten kring de nya EU-initiativen. I Danmark har de exempelvis en nationell strategi för Europeiska Försvarsfonden, för att kunna hjälpa sina företag att haka på lite bättre i de här processerna. Nu kommer vi att öka försvarsutgifterna i de flesta länder, och det ställer nya krav på såväl industri som myndigheter och regeringar att kunna ta nya och snabbare beslut så att försvarsindustrin kan öka upp produktionen”, säger han.

‍