Svensk export av försvarsmateriel tillhör världens mest reglerade. Företag som ansöker om tillstånd att exportera genomgår en noggrann kontroll av myndigheter och måste hålla sig till nationella lagar och internationella regelverk.
ISP är en den myndighet som ansvarar för tillsyn, kontroll och tillstånd gällande försvarsmateriel och så kallade produkter med dubbla användningsområden (det vill säga produkter med både militära och civila ändamål). Deras arbete ska följa lagar och förordningar som gäller så kallad krigsmateriel och myndighetens beslut i exportfrågor tas utifrån riktlinjer som regeringen satt.
En viktig del i uppdraget är att se till så att produkter som exporteras av Sverige hamnar i rätt händer och inte sprids till oönskad verksamhet. Därför granskar ISP de underlag som företag och myndigheter är skyldiga att inkomma med innan de lämnar ett anbud, eller ingår ett avtal om export av så kallat krigsmateriel. I det här skedet har ISP också möjlighet att stoppa affärer.
Företag som exporterar har också en skyldighet att regelbundet redovisa för ISP dels hur deras produkter marknadsförs utomlands, dels om de leveranser som genomförts.
ISP samarbetar med Exportkontrollrådet, som hjälper myndigheten att tolka riktlinjerna i enskilda exportärenden. Det kan röra sig om nya mottagarländer, mottagarländer där utvecklingen gör det nödvändigt att ompröva exporten, eller andra situationer där ISP behöver hjälp att tolka regeringens riktlinjer för export. Rådet utgörs av politiker från riksdagspartierna, men även tjänstemän från Försvarsdepartementet och Utrikesdepartementet deltar vid sammanträdena.
Produktionen och exporten av försvarsmateriel regleras i huvudsak av krigsmateriellagen (Lag (1992:1300) om krigsmateriel), krigsmaterielförordningen (Förordning (1992:1303) om krigsmateriel) och regeringens riktlinjer för krigsmaterielexport.
Enligt krigsmateriellagen krävs det tillstånd för att tillverka, tillhandahålla och exportera försvarsmateriel. En viktig utgångpunkt är att tillstånd endast ska lämnas om det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl och det inte strider mot Sveriges internationella förpliktelser eller utrikespolitik.
Krigsmateriellagen beskriver också att myndigheten ISP ansvarar för tillstånd vid export, men att regeringen i särskilda fall – där exporten har principiell betydelse eller är av särskild vikt – står för prövningen.
I de olika förordningar som rör krigsmateriel beskrivs vilken typ av materiel som omfattas av lagstiftningen. Här preciseras också hur ansökningsprocessen vid export ska gå till, samt vad ISP ska ta hänsyn till vid tillståndsärenden. Bland annat ska myndigheten beskriva hur deras beslut är förenliga med de svenska riktlinjerna för krigsmaterielexport och internationella åtaganden på området.
Regeringens riktlinjer som rör export eller samverkan avseende krigsmateriel fastslår redan i första stycket att tillstånd endast ska ges om det är nödvändigt för att tillgodose svenska försvarets behov av materiel eller i övrigt är "säkerhetspoliskt önskvärt". Samtidigt får tillstånd inte ges om det står i strid med "principerna och målen för Sveriges utrikespolitik".
I riktlinjerna står också att ISP ska göra en totalbedömning vid varje tillståndsprövning. Med andra ord ska alla omständigheter som är relevanta för ett ärende vägas samman.
Enligt riktlinjerna får exporten inte strida mot internationella överenskommelser eller om det förekommer grova eller omfattade kränkningar av mänskliga rättigheter i mottagarlandet.
Enligt riktlinjerna är bestämmelserna striktare gällande "krigsmateriel för strid" än för "övrig krigsmateriel". Den generella hållningen är dock att tillstånd till export inte bör ges om mottagarlandet är i väpnad konflikt, är inblandat i internationell konflikt som kan leda till väpnad konflikt eller har inre väpnade oroligheter.
Enligt riktlinjerna är "de nordiska länderna, de traditionellt neutrala länderna i Europa och länderna inom den Europeiska Gemenskapen" undantagna från utrikespolitiska hinder. Samarbete med dessa länder anses "stå i överrensstämmelse med svensk säkerhetspolitik".
Som medlem i Förenta nationerna (FN) och Europeiska unionen (EU) har Sverige både möjligheter och skyldigheter att förhålla sig till gällande export av försvarsmateriel. Genom olika fördrag, sanktioner och resolutioner tydliggörs exempelvis vilka länder Sverige får exportera materiel till och vilka riktlinjer och regler vi måste förhålla oss till när vi exporterar.
FN:s vapenhandelsfördrag Arms Trade Treaty (ATT) antogs 2013 i syfte att bidra till fred, säkerhet och stabilitet samt minska mänskligt lidande. Enligt fördraget får stater inte tillåta export av vapen som kan komma att användas vid allvarliga kränkningar av internationell humanitär rätt eller mänskliga rättigheter. Sverige ratificerade ATT år 2014.
År 2017 antog EU:s ministerråd en resolution gällande vapenexport där man listar åtta kriterier som EU-länder måste tillämpa när de beslutar om vapenexportlicenser. Enligt resolutionen ska länderna bland annat respektera internationella förpliktelser och åtaganden, mänskliga rättigheter och den interna situationen i mottagarlandet. Dessutom ska medlemsländerna bedöma om det finns risk för att det som exporteras hamnar i oönskade händer eller används till oönskat ändamål, samt vilken attityd mottagarlandet visar till terrorism.
Sveriges medlemskap i EU innebär också att vi följer sanktioner som rör vapen, produkter med dubbla användningsområden och militär utbildning. EU har idag sådana sanktioner mot totalt 19 länder runt om i världen.
För de allierade i Nato är export en inhemsk angelägenhet, det vill säga att i stort sätter medlemsländerna sina egna ramar för export. Samtidigt är medlemsländerna genom Nato del av flera internationella överenskommelser och avtal. För export av krigsmateriel följer Nato det internationella Vapenhandelsfördraget från 2013 som sätter standarder för hur vapen får exporteras, importeras och överlämnas. CFE-avtalet, ett avtal för nedrustning och begräsningar av militär utrustning, följs och stöttas också av Natomedlemmarna. Andra säkerhetsbyggande avtal som Nato följer är Wiendokumentet, Ottawafördraget, och Open Skies.
Det är lätt att gå vilse bland alla olika begrepp som rör export av försvarsmateriel. Några ord som ofta förekommer är vapenexport, krigsmateriel och försvarsmateriel.
Kort sammanfattat är försvarsmateriel det begrepp som används i försvarspolitiska beslut och krigsmateriel den term som främst förekommer i regelverken för export. Ordet vapen eller vapenexport används mer vardagligt istället för försvarsmaterielexport.
