Principerna för vilken försvarsmateriel Sverige behöver och hur den anskaffas beslutas av Sveriges riksdag. Ungefär vart femte år fattar riksdagen ett så kallat försvarsbeslut om vilken inriktning försvaret ska ha och vilken utveckling som är nödvändig med tanke på den föränderliga situationen i omvärlden och i närområdet. Försvarsbesluten innehåller också principer för materielförsörjning.
Det senaste försvarsbeslutet togs av riksdagen i december 2020 och gäller för åren 2021-2025. Processen fram till varje nytt försvarsbeslut är omfattande och tar flera år. Försvarsberedningen är det forum där riksdagspartierna samråder om Sveriges säkerhets- och försvarspolitik tillsammans med sakkunniga och experter. Syftet är att komma överens om hur Sveriges säkerhets- och försvarspolitik ska utformas. Nästa försvarsbeslut tas förmodligen hösten 2024 och baseras på försvarsberedningens rapporter.
Inför det senaste försvarsbeslutet lämnade Försvarsberedningen på uppdrag av regeringen två rapporter som utgjorde en viktig grund för försvarsbeslutet; delrapporten Motståndskraft - Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025, samt slutrapporten Värnkraft - Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021-2025.
Det säkerhetspolitiska läget har i hög grad påverkats av Rysslands invasion av Ukraina. Dessförinnan beskrev Försvarsberedningen i en rapport hur det säkerhetspolitiska läget i Europa har blivit sämre och att det framför allt beror på Rysslands agerande. En annan riskfaktor menade man var att stabiliteten och respekten för den europeiska säkerhetsordningen minskat. Ett allt starkare Kina bedömdes kräva att USA engagerar sig mer i Asien vilket skulle kunna leda till att USA får sämre möjligheter att engagera sig i Europas säkerhet. Slutsatsen blev att Europas stater måste ta ett större eget ansvar för säkerhet och stabilitet och att det behöver ske genom ett europeiskt samarbete och en solidarisk säkerhetspolitik. Försvarsberedningen menade att totalförsvaret ska utformas och dimensioneras för att kunna möta väpnat angrepp mot Sverige inklusive krigshandlingar på svenskt territorium. Det säkerhetspolitiska läget och Sveriges ansökan till Nato-medlemskapet kommer troligen påverka totalförsvarets utformning ytterligare.
Försvarsbeslutet tog fasta på Försvarsberedningens bedömningar. Mot bakgrund av tidigare säkerhetspolitiska läge hade det militära försvaret under lång tid inte varit utformat eller dimensionerat för att försvara Sverige mot ett väpnat angrepp. Sedan några år tillbaka pågår dock en omställning där försvaret inriktas mot nationella uppgifter. I Försvarsbeslutet betonas att den påbörjade omställningen behöver fortsätta och totalförsvarets förmåga att möta ett väpnat angrepp stärkas. Den ökade inriktningen på nationellt försvar påverkar också vilken strategi Sverige ska ha för materielförsörjning.
Enligt försvarsbeslutet ska totalförsvaret, dvs det militära och det civila försvaret sammantaget, utformas och dimensioneras för att kunna möta ett väpnat angrepp mot Sverige. Totalförsvaret ska verka ”krigsavhållande”, det vill säga vara utformat och agera på ett sätt som gör att det kostar för mycket för främmande makt att angripa Sverige. Om en säkerhetspolitisk kris uppstår i Europa och Sveriges närområde ska totalförsvaret kunna hantera situationen under minst tre månader. En sådan kris innebär att det sker allvarliga störningar i hur samhället fungerar och att det råder krig under delar av den tiden.
Enligt Sveriges militärstrategiska doktrin är målet med den svenska säkerhetspolitiken är att förebygga krig och hot mot svensk, nordisk och europeisk säkerhet. Sverige ska bygga säkerhet tillsammans med andra länder, inte minst genom ansökan till Nato och vårt medlemskap i EU. Om ett annat nordiskt land, ett medlemsland i EU, eller länder i EU:s närområde drabbas av en katastrof eller ett angrepp ska Sverige hjälpa till. Vapenleveranser till Ukraina är ett exempel på detta. Om det är Sverige som drabbas förväntar vi oss att vi får motsvarande stöd. Därför är ett viktigt mål för Sveriges säkerhetspolitik att vi ska kunna ge och ta emot civilt och militärt stöd.
Att Sverige ska kunna stå emot ett väpnat angrepp kräver att den militära försörjningstryggheten ökar, konstaterar regeringen i försvarsbeslutet 2020. I och med det försämrade säkerhetsläget har vikten av att stärka försvaret ökat ytterligare. Det betyder att Sverige behöver jobba annorlunda och troligen satsa större resurser på försvarsmateriel och vapensystem.
Den 7 april 2022 beslöt riksdagen att i en extra ändringsbudget öka de militära anslagen med 2 miljarder kronor, varav nästan 1,7 miljarder gick till anslagsposten Anskaffning av materiel och anläggningar. Dessutom ökades bemyndiganderamen, regeringens bemyndigande att ingå ekonomiska åtaganden som medför behov av framtida anslag, för 2022 med nästan 22 miljarder. Bland prioriterade beställningar ingår bland annat drivmedel, ammunition, robotar, fordon, divisionsartilleri och sjukvårdsmateriel.
De principer för materielförsörjning som varit gällande sedan 2009 säger att Sverige i första hand ska behålla och uppgradera det materiel vi redan har. I andra hand ska vi köpa in redan färdigutvecklad materiel. Först i tredje hand ska ny materiel utvecklas. Den här strategin behöver omprövas när synen på försvarets inriktning förändras, menar flera tunga instanser, som Försvarsberedningen och FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut. Sveriges strategi för materielförsörjning behöver innehålla ett större fokus på försörjningstrygghet, menar man. Sverige behöver vara mindre beroende av andra länder, helt enkelt. Liknande trender kan ses i andra länder som på senare tid har uppdaterat sina respektive säkerhets- och försvarsstrategier.
I samband med försvarsbeslutet 2021-2025 tillsatte regeringen en utredning om materielförsörjningsstrategi för det militära försvaret. Utredningen presenterades i maj 2022 blir ett stöd i långsiktiga politiska beslut och för strategiska beslut av statliga myndigheter som är kopplade till försvaret.
Den materielanskaffningsstrategi som föreslås i utredningen syftar till att säkerställa att militärens behov av materiel kan tillgodoses i såväl fredstid som kris eller krig. För att uppnå detta mål måste försörjningen och förvaltningen av försvarsmateriel planeras på ett effektivt, säkert och hållbart sätt. Strategin kräver varaktiga och robusta försörjningslösningar, tydligt beslutsfattande och medvetna val som balanserar effektivitet, säkerhet, långsiktig hållbarhet och handlingsfrihet. Regeringen uppmanas bland annat till att söka och nyttja möjligheter till kostnadsdelning och internationellt samarbete, vidta åtgärder för att säkerställa tillgången till nödvändig personal okompetensutveckling inom viktiga teknikområden, bidra till svenska försvarsföretags möjligheter att upprätthålla och utveckla sin konkurrenskraft samt främja export som bidrar till materielförsörjningen.
